Ett oskiljaktigt band stiger från tidens ruiner

Deras ögon möttes äntligen, skar genom rymdens dimma och de bördor som formats av år av separation. I det stilla ögonblicket betydde inget annat något—bara de, och allt de någonsin varit.

Inom den blicken brann en värme född ur delat blod, av band som inget svärd kan kapa, men också den smärtsamma tomheten av århundraden präglade av tystnad och avstånd.

Runt dem kollapsade ljuset—bleknande trådar vävda av ånger och osäkerhet. Ett slut, kanske… eller gnistan av något som länge suttit på vänt. För i sanning, har det alltid handlat om dem.