Det Finns Ingen Ljus

\r\n\r\n

Vi måste säga att spelare kan få en unik känsla av tillfredsställelse som bara uppstår när vi “upptäcker” ett spel. Något som var mycket vanligare under spelens gyllene ålder, när tillgången till information var begränsad till tidskrifter och program, och att köpa ett okänt spel innebar att ta en risk utan återvändo. Numera är det mycket svårt för ett spel att överraska oss, och de få gånger det händer tillhör nästan alltid indievärlden. Så är fallet med Det Finns Ingen Ljus, action-RPG:et utvecklat av Zelart vars pixelkonst redan lämnar en mållös i sin trailer, men det är dess miljö som får en att bli förälskad i spelet när man fördjupar sig i dess värld.

\r\n\r\n

Vid första intryck kan vi säga att det verkar vara ett actionspel med frenetisk kamp och enbart ett narrativt svepskäl som bjuder in oss att fortsätta avancera. Men när vi avancerar, visar det sig att berättelsen är en fantastisk väv av anekdoter och erfarenheter från hundratals NPC:er som håller vårt intresse vid liv genom de svårighetsgrader som är på topp och frustrationen av att behöva upprepa en kamp ett dussin gånger.

\r\n\r\n

I Det Finns Ingen Ljus spelar vi en mystisk protagonist vars liv förstörs på bara några sekunder. Kyrkan av den Stora Handens armé jämnar ut hans by, dödar hans familj framför hans ögon och tar hans bebis för att offra den. Mänskligheten blev ödelagd av en global katastrof och för att överleva tvangs den att ta sin tillflykt under jorden. När allt verkar förlorat, dyker Samedi upp, en skum karaktär som kommer att ge oss ett förslag som vi inte kan avslå.

\r\n\r\n

Detta är början på ett äventyr som omfattar ett brett spektrum av känslor, inte bara på grund av händelserna som kommer att forma huvudberättelsen, utan också på grund av det gigantiska antal sociala interaktioner (i form av sekundära uppdrag eller helt enkelt dialoger) med de NPC:er som befolkar de intrikata underjordiska städerna. Varje karaktär vi möter har något att säga och från dessa samtal kan vi ana tillståndet i civilisationen, dess sorger, drömmar och förhoppningar. Vi kommer också att bevittna hur de krossas eller... Finns det en annan möjlig väg? Kanske är det vad karma-systemet är till för.

\r\n\r\n

Det finns två kontrasterande upplevelser som formar förslaget av Det Finns Ingen Ljus. Å ena sidan har vi actiondelen: frenetisk, smidig och mycket bestraffande. Å andra sidan har vi narrativet: långsamt, djupt och fullt av förslag och subtila referenser som målar den dystopiska panorama av denna futuristiska värld. För att knyta ihop båda ytterligheterna kommer karma-systemet in i spelet, representerat av en enkel halvmörkgrön och halvröd stapel. När vi hittar NPC:er kan vi interagera med dem, ge en åsikt eller ingripa i deras problem. Beroende på våra handlingar lutar sig karma mot någon av dess sidor och denna parameter kommer att vara grundläggande i båda aspekterna av äventyret.

\r\n\r\n

Angående den narrativa sidan, öppnar eller stänger den vissa sekundära uppdrag för oss, med karaktärer som bara kommer att prata med oss om vi befinner oss på någon av sidorna av karma-skalan. Och det kan till och med avgöra vilken av de flera slut vi får i slutet av spelet. När det gäller den spelbara sidan konsumerar vi ständigt lite god karma när vi använder några av de fördelar som vi har tillgängliga. När vi fattar beslut som påverkar narrativets utveckling kommer en färgglad karaktär att dyka upp och berätta vad han tycker om det.

\r\n\r\n

När vi talar om kampsystemet kan vi säga att det är “enkelt”. I början handlar det om att attackera och undvika i ljusets hastighet medan vi fortsätter avancera genom mörka miljöer som är imponerande återskapade med pixelkonst. Vi kommer aldrig att känna oss säkra, vi kommer alltid att vara ett steg ifrån att bli omringade av fiender redo att avsluta oss med ett par slag. Men den där känslan av fara blir ett tveeggat svärd: beroendeframkallande och samtidigt överväldigande.

\r\n\r\n

Det Finns Ingen Ljus inbjuder oss att kämpa aggressivt, där alla förmågor aktiveras genom en raseri-bar som bara fylls när man slår fiender eller bryter objekt på scenen och som snabbt töms om vi inte upprätthåller attacktakten. Förmågor aktiveras genom en kombination av handlingar som ofta är kontraintuitiva.

\r\n\r\n

Slutligen, trots vissa svaga punkter, blir spelet en rekommenderad upplevelse, inte bara på grund av dess intressanta och mörka narrativ, utan för att det som helhet är ett vackert spel. Klippserierna har en enkel men unik stil, nivådesignen är utsökt och faller inte för frestelsen att upprepa sig för mycket. Zelarts pixelkonst är underbar och fiendeanimationerna är upp till uppgiften, med majestätiska miljöer och varelser som verkar komma direkt från H. R. Gigers sinne.

\r\n\r\n

Det måste sägas att Det Finns Ingen Ljus kan vara frustrerande, mörkt och ibland hopplöst. Det har en svårighetskurva som är ganska svår att assimilera, särskilt om man inte är en spelare van vid den här typen av titlar. Men, om vi möter utmaningen med tålamod, kommer det att belöna oss med ett djupt äventyr fullt av intressanta situationer. Kyrkan av den Stora Handen är bara toppen av isberget... Vissa bossfighter kommer att lämna ärr i våra minnen, och efter att ha sett de avslutande titlarna rulla, kommer vi att bli mer än frestade att återvända till dessa dystopiska underjordiska städer.