Flynn: Son of Crimson
31/01/2024 - 11:40
Flynn: Son of Crimson är ett av de där indie-spelen som är perfekta för dem som älskar tvådimensionella plattformsäventyr med fokus på äventyr och klassiska inslag. Titeln från Studio Thunderhorse nyskapar inget, men det behövs inte. Deras huvudsakliga dygd är hur de har utnyttjat de verktyg de har tillgång till och hur de utför sina mekaniker.
\r\n\r\nDetta spel sätter oss i rollen som unge Flynn i en berättelse som skildrar hjältens resa för att skydda sitt hemland. En obarmhärtig ondska hänger hotande över den vackra ön Rosantica. Barriären mellan ön och The Scourge har spruckit, vilket har lett till övernaturliga fenomen med fientliga varelser som långsamt befolkar varje del av ön. Flynn är den utvalde, som ansvarar för att sätta stopp för denna katastrof och därigenom återställa en hotad fred. Han kommer inte att göra det ensam... Dex, hans mystiska följeslagare och skyddande ande, kommer att följa med honom på denna resa, även om du måste ta reda på till vilken grad.
\r\n\r\nSå här presenteras ett spel som noggrant har studerat de klassiska verk som en gång präglade stilguiden för sidescroller RPGs. Essensen av Shovel Knight ligger i luften; inte bara i dess struktur, utan också i dess kontrollsystem. Yacht Club Games' arbete är känt för att vara en standard, men denna titel strävar inte efter att härma det. Istället gräver den sig förvånansvärt djupt i en uppsättning av rörelser och aktioner som ger hela spelet sin egen identitet. Ärligt talat, Flynn: Son of Crimson vet hur man differentierar sig tillräckligt för att jämförelser glöms bort efter de första nivåerna. Dess längd, bara 6 timmar i medelhastighet, lämnar en sugen på mer, men undviker också att tappa överraskningsmomentet. Det upprepar knappt situationer, det vet hur man integrerar karaktärens nya förmågor och blandar dem så att varje typ av fiende är svag mot en viss typ av elementär magi, men den utnyttjar dem inte riktigt.
\r\n\r\nEn sak som överraskar är hur mycket det påverkar spelupplevelsen att använda ett svärd, en yxa eller en grappler; inte så mycket för att kontrollerna är olika eller för att de ger mer eller mindre skada (de har till och med olika kombo-attacker), utan för att fiender kan vara osårbara mot en viss typ av rörelse... och fruktansvärt svaga mot en annan. Detta intensifierar RPG Action-elementet i Flynn: Son of Crimson exponentiellt, särskilt i de sista stadierna och zonbossarna, och nivådizajnet är också skapat med detta i åtanke.
\r\n\r\nVerkligheten är att Flynn: Son of Crimson inte är en metroidvania, det är en sidescrolling-plattformsäventyr, och dess pussel är extremt enkla. Några av dem klipper in i det mycket aktiva tempot av spelupplägget. Dess stora dygd, tillsammans med det strikt mekaniska och kontrollsystemet, är slutbossarna. Precis som i Mega Man, brukar vi nå dem med minst en ny färdighet, men det är inget fel; snarare kombinerar det allt vi har lärt oss och sätter oss i mer än en knipa. Totalt sett finns det ett halvt dussin av dem, och de dominerar över varje del av den hotade regionen. Ibland kommer vår framfart över kartan att avbrytas av en katastrof, vilket är en bossstrid: tills vi besegrar den, är alla nivåer låsta.
\r\n\r\nSnyggt på alla håll
\r\n\r\nSom du kan föreställa dig, i detta fall är utseendet inte bed deceiving. Flynn: Son of Crimson är ett vackert spel, lätt för ögonen och har fantastiska animationer. Dess 2D-fokus ligger på färg, både i karaktärerna och i miljön, och det ser bra ut på alla skärmstorlekar vid 60 FPS. Karaktärsanimeringarna, särskilt Flynn och Dex, är fulla av detaljer, liksom miljöerna och fienderna vi möter under äventyret. Därför är det synd att det finns så lite variation i det avseendet. Man identifierar snabbt mönstren i en artificiell intelligens som lämnar en del att önska. Ibland är miljön ett större hinder än fienderna själva.
\r\n\r\nSammanfattningsvis är Flynn: Son of Crimson ett fräscht, njutbart, väl genomfört och opretentiöst äventyr, en ärlig titel på alla sätt som förhoppningsvis kommer att ge studion möjlighet att antingen göra en större och mer ambitiös uppföljare eller experimentera med andra genrer. Det finns inget att klaga på, även om excellens inte heller har uppnåtts. Att avsluta det med ett leende på läpparna är ett tecken på att de har gjort ett stort jobb.